Tjejer spelar mest för att det är kul. Killar spelar för att vinna. Eller?

 

I dokumentären ”Laget som vinner för mycket”, som sändes i P1 för ett par veckor sedan, framstår dessa olika förväntningar på idrottande tjejer och killar väldigt tydligt.

 

Dokumentären skildrar Hammarbys F97-lag, som är ett gäng elvaåriga fotbollstjejer fullproppade av självförtroende, glädje och laganda samtidigt som de vinner ALLT. På 85 matcher har laget gjort 580 mål. Man hade kunnat tro att detta lag skulle framhållas och ges möjlighet till fortsatt utveckling. Så blev dock inte fallet. Hammarbys ledning tyckte att laget vann för mycket och för stort och föreslog att flickorna bara skulle få nicka bollen i mål eller skjuta med ”fel fot” för att jämna ut siffrorna.

 

Lagets tränare Marie Appelgren, f.d. elitspelare i Hammarby, förstod inte problematiken. ”Man ställer höga krav på killarna – varför ska inte tjejerna kunna ta det?” Något svar på den frågan fick hon inte. Däremot fick hon sparken. Orsaken var att laget ansågs vinna för mycket, satsa för hårt och ta det för allvarligt. Reaktionerna lät inte vänta på sig: hade klubben agerat likadant om det varit ett pojklag?

 

Vid en genomgång av Hammarbys policydokument framgick det tydligt att målsättningar och resultat inte var något som flickor ansågs ha lika stort behov av. Enkelt uttryckt: pojkarna ska nå resultat. Flickorna ska leka och känna laganda.

 

Är Hammarby unikt som har denna värdering? Eller finns motsvarande i andra föreningar och andra idrotter?

 

Jag säger inte att det är mer rätt att träna ett lag på det ena eller det andra sättet. Det jag vänder mig emot är att det i ovannämnda fall blev helt skilda villkor för flickor resp. pojkar. Baserade på just om laget bestod av flickor eller pojkar.

 

Jag längtar till den dag då omgivningen kan nöja sig med att bara betrakta barnen som människor, utan att låsa in dem i olika fack med olika förväntningar baserade på vilket biologiskt kön de har. För precis som Örjan Ekblom, idrottsfysiolog på GIH i Stockholm, säger i denna intervju: ”Det är större skillnad inom könen än mellan”.

 

 

Marie Appelgren visste nog redan detta. Just därför såg hon inte någon anledning att träna ett flicklag på något annat sätt än hon tränat pojklag. För den insikten fick hon sparken. Hade samma sak hänt om det varit ett pojklag med en manlig tränare?