Mitt namn är Britta Stoltz-Lundström. Jag är 53 år, född och uppvuxen tillsammans med mina trillingsystrar i Överkalix. Efter en kort sejour i Göteborg med utbildning och yrkesjobb som sjukgymnast på 1970-talet återvände jag till Luleå och här har jag bott sedan dess. 1982 fick jag Tomas och under min föräldraledighet startade jag mitt första företag. En privat sjukgymnastmottagning. 1991 sålde jag det företaget och startade det som nu är Helex. Visionen som jag har arbetat med hela tiden är att skapa verksamhet som gör det lättare för människor att behålla eller återfå hälsa.

För några år sedan hittade jag en intervju som några sjukgymnastelever hade gjort med mig i mitten av 1980-talet. Där beskrev jag att jag inte ville arbeta ensam. Min drivkraft var att få vara delaktig i utvecklingen av andra människor, och att jag ville omge mig med människor som var duktigare än jag! Jag blev alldeles förundrad över att påminnas om att det alltid har varit det som är så fascinerande med mitt jobb. Idag har min verksamhet 110 medarbetare, och det är fortfarande lika spännande att ha förmånen att genom dagliga diskussioner växa både som individ och organisation.

Helex har under snart 25 år arbetat med idrotten både med det förebyggande och rehabiliterande arbetet. I och med det har jag träffat många unga dam- och herrspelare, inom framförallt basket, ishockey och fotboll. Ansvaret är stort på ledare och arbetsgivare i våra idrottsföreningar, för att se till att dessa unga individer också växer som människor, inte bara som spelare. Kunskapen om detta har inte alltid varit så stor, och för en del individer, kanske det hade varit bäst om elitidrotten inte hade funnits.

Här har Sensing A Winner en uppgift och därför engagerar jag mig i det. Vilka tankar har du? Hur kan vi hjälpa unga killar och tjejer till ett bra liv även efter att elitidrotten är slut? Eller är det enbart lagens resultat som är viktigast?

Britta